En liten gummibåt är nästan ett måste, inte minst för barnens skull när man ligger i en naturhamn för att kunna utforska omgivningarna och göra små utflykter. Men hur kul är det egentligen med en tung, stinkande, rykande och bullrande och allmänt besvärlig bensinutombordare? Det vore betydligt trevligare med en ljudlös liten motor som knappt väger något. Finns det sådana? Javisst – elmotorer.

Haken med elmotorer
Det är bara en hake. Batteriet. För att få med sig tillräckligt med ström krävs det ett blybatteri och sådana väger – just det – bly. Eller finns det några alternativ idag? Kanske nickel-metallhydrid med tillräcklig kapacitet utan att man behöver ruinera sig? Eller till och med litium-jon, som har ännu högre kapacitet. Nackdelen med LiIon-batterier är dock att de är lite instabila och känsliga och har en tendens att svälla upp eller fatta eld om laddningen inte görs helt rätt. Brinnande laptops har man ju hört talas om. Inget att leka med alltså. Litiumjonbatterier är inte helt billiga heller. Det får nog bli ett vanligt hederligt 75Ah fritidsbatteri à 20 kg.

Sedan ska batteriet kunna laddas ombord också. Vi har solpaneler på båten och ska man ta full miljöpoäng ska såklart jollens motor drivas av solen, så en snabbkoppling på laddningsregulatorn för att låna solström kanske kan vara en god idé.

Det finns en hake till och det är att elmotorerna oftast inte har så hög effekt, de vanliga trollingmotorerna brukar motsvara någon enstaka hkr bensinmotor. Men ska man mest göra småturer räcker det nog, och framför allt är det väldigt trevligt att kunna göra nästan ljudlösa utflykter i vikarna. 

Fungerar bra

Jag köpte en begagnad elmotor av märket Evinrude, den har 35 kP dragkraft att jämföra med den minsta Minn Kota på 30 kP. Med den motorn och en person i jollen kommer man upp i 2,7 knop enligt en hand-GPS. Det duger alldeles utmärkt för små utflykter. 

Uppdatering: Här är en diskussion om ombordladdning av jollens batteri.

Jag har en liten idé om en variant på landgång för fören som vore intressant att testa. Det bygger på att man går på båten på sidan av pulpiten istället för mitt fram där man brukar sätta en stävstege. Det brukar ju vara lite trångt framme i nosen med ankare, förstag, rulle, lanterna etc. Då är det bättre att kunna kliva av och på lite längre bak på sidan av pulpiten. Där är mer svängrum, och så har man fördelen att kunna hålla sig i pulpiten och peket när man går på landgången. Dessutom slipper man klättra på en stege, och det blir ändå mindre brant om det är stor nivåskillnad till bryggan eller klippan än det hade varit med en landgång längst fram i fören. Jämfört med en vanlig stävstege får man alltså smidigare ombordstigning, man hamnar längre in i båten direkt, man får något att hålla i och det blir mer som en ramp eller trappa istället för en stege. Det verkar betydligt bekvämare, men det återstår att se hur det fungerar i verkligheten.

Förvaring

Genom att fälla ner plattformen och vrida landgången bakåt blir även förvaringen ordnad på ett smidigt sätt.Det ska även vara enkelt att ta loss landgångens planka från plattformen med hjälp av en bult med sprint så att den kan användas löst till allehanda behov.

Här är en skiss på hur den skulle kunna se ut i utfällt läge. Plattformen har en fällbar konsol som stöd, sådana konsoller finns i rostfritt och är låsta både i uppfällt och ihopfällt läge.

Problem

Två saker kan bli problematiska. Dels kan det bli lite vingligt eftersom pulpiten som kommer att hålla hela tyngden när man går på landgången inte är särskilt stabil i sidled. Pulpiten behöver stöttas med en stum tamp som fästs i relingen på motsatta sidan.
Dels lutar pulpiten ganska mycket utåt så konsollen hade behövt ha lite större vinkel än 90 grader för att passa som bäst. Kanske går detta att lösa med distansklossar vid infästningen i relingen. Man får se hur det blir i verkligheten.

Alternativet

Med en vanlig stävstege kan det bli ganska äventyrligt att ta sig i land. Brant, smalt, ibland lite rangligt, rent allmänt ganska otryggt. Dessutom måste man fortfarande tränga sig förbi försegelrullen. 

Fortsättning följer